JohannaBjork

V. 32



Det går trotts allt fort. Tiden alltså!
Lillen i magen har nu bakats i 32 veckor och han växer fint där inne.
Här om dagen gjorde jag en vurpa handlöst rakt ner i asfalten och kan medela att det känns som att man har en badboll i magen, ruggigt obehagligt för att inte tala om paniken och räddslan som uppstår i ens huvud.
Det ända jag tänkte på var att jag tagit livet att vårt barn och att det var över nu..
En känsla jag aldrig vill behöva känna igen!
Imorgon är det dags för barnmorskan igen och imorgon följer Robbin med, Det känns jätte skönt att han följer med just i morgon eftersom jag har tusen frågor och måste strida på om utslagen jag fått..
Kan det vara levern som inte jobbar som den ska?


Puss!