Smärtan.

Att få minnas, att aldrig få glömma..





Jag skulle göra allt för att få ha dig här vid min sida, skulle offra allt för att få ett par sekunder.
Att ständigt gå med smärtan, Vetskapen att mina barn inte kommer få träffa sin morbror gör så ont.
Att dom aldrig kommer få kusiner och att jag aldrig kommer få bli moster åt Pontus barn. Det gör ont.
Jag har av någon anledning alltid försökt va stark för alla andra, stöttat alla andra i deras saknad och sorg!
Helt ärligt DRA ÅT HELVETE! Jag förlorade på en sekund min bror, den närmaste person jag någonsin haft, Jag förlorade allt jag någonsin trott på. Mitt hjärta gick sönder!
Ändå skulle jag va stark för alla andra! Hur fan tänkte jag? hur fan tänkte ni?

Har under dom senaste åren förändrats, Och ni som påpekat detta kan komma och prata den dagen när ni har förlorat den person som i ert hjärta tar störts plats!

Blir galen av alla tankar som snurrar i mitt huvud. Blir arg på dom som inte tar vara på sina syskon samtidigt som jag blir arg på dom som får ha sina nära kvar i livet. Varför får ni när inte jag får?




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0